Det låter oerhört valpigt om denna skiva. Några intressanta samplingar hjälper inte detta tidiga försök från de som skulle bli den kristna musikens giganter. Det låter som om jag skulle göra en burkig inspelning hemma... hmm.. nja, kanske inte så dåligt, men glöm denna skiva och kolla in andra.

Mycket kan hända på ett år. Detta år som gått sen debuten har gjort gruppen gott. Här finns i alla fall embryot till det som kommer att växa ut ordentligt på nästa skiva. Låtmaterialet är klart bättre. Bland låtarna finns en programförklaring i "When DC Talks" där D står för Decent och C för Christian - Decent Christian Talk således. Nämnas bör också titellåten "Nu Thang" som är en liten pärla.

Den australiska gruppen startar 90-talet med sin första skiva. Här dyker också den första riktiga hiten upp: "I'm Not Ashamed" - jag skäms inte för budskapet. Det är en liten pärla, med tamburiner och lite gospelwailingar på slutet. Tyvärr är det den enda riktigt bra låten. På låten "Where You Belong/Turn Your Eyes Upon Jesus" dyker en mycket stämningsfull sång upp, en hymn som vi i Sverige känner igen som "Fäst dina ögon på Jesus". I övrigt kan det glimta till, men det hela känns lite småtråkigt... Ge dock skivan en chans!

Detta är skivan som fick mig att tycka om soul-hip-hop-dance-köret. Jag föll direkt för hiphopgospeln "Free At Last" och upptäckte snart finessen med de andra låtarna. Detta var också skivan som fick mig att tro på den kristna musikens framtid. En skiva och ett band som kändes så fräscht. Sån här musik är kanske inte så hållbar i längden, men vissa av låtarna, t ex "Jesus Is Just Alright" gungar friskt. En annan höjdare är dc Talks version av klassikern "Lean On Me". Överhuvudtaget en skiva man blir glad av!

Audio Adrenaline hittade sin stil väldigt fort, eller man kanske ska säga att de håller sig kvar på den inslagna vägen. Det är dock lite spretigare än på senare skivor. Samtidigt är det originellt och mycket charmigt. Denna deras första skiva innehåller några riktigt bra låtar, t ex inledande "One Step Hyper", "Revolution" och sanslösa "My God". Det är sällan som nykomlingar kommer med en sån bra första skiva. Snudd på högre betyg.

En snabb uppföljare måste man säga. Den är lika bra som den tidigare. Lekfullheten är i högsätet. Här finns höjdarna "Jesus And The California Kid" och "Big House". Den förstnämnda blandar lite Beach Boys och lite rap och surfar rakt in i mitt hjärta. Big House, med tillhörande video, är en annan höjdare som handlar om det himmelska hemmet där ingenting ska saknas. Av övriga låtar kan "Soulmate" och "We're A Band" nämnas.

Newsboys attityd har alltid varit att gå ut med budskapet, därav titeln. Den märks också väldigt tydligt på deras största hit "Shine". Texten är sammanfattar deras inställning: "Shine. Make 'em wonder what you've got. Make 'em wish that they we're not on the outside looking bored. Shine. Let it shine before all men. Let 'em see good works, and then let 'em glorify the Lord". Av skivan tycker jag man kan ana den storhet som ska komma framöver, men den saknar den rätta tyngden. Detta hindrar dock inte några låtar från att sticka ut: nyss nämnda "Shine", "Real Good Thing" och "Lights Out" som är en riktig rökare.

Det här är en av mina absoluta favoriter. Den tyvärr nedlagda gruppen spelar en tilltalande lättsmält musik och har framförallt gudomliga texter - i ordets rätta bemärkelse. Jag har blivit djupt berörd många gånger. De förmedlar så många sanningar i sina svenska texter att... ja, jag finner helt enkelt inte ord. Här finns t ex originalet "Så länge jag lever" som bl a Carola har gjort lite mer känd senare. Tyvärr lär det vara lite svårt att få tag på denna CD.

Glenn Hughes har sjungit tidigare med bl a Black Sabbath och Deep Purple. Han är mannen med en av rockvärldens absolut bästa röster och hade levt åtskilliga år med kokainmissbruk, men mötte Jesus. Här är hans andra skiva efter omvändelsen. Den inledande låten "Pickin' Up The Pieces" är bland det svettigaste man kan höra. Texterna känner man är väldigt äkta och sprungna ur omvändelsen. Glenn Hughes röst skär rakt igenom hela skivan med smärta, med kraft och innerlighet. Han backas upp av de inte helt okända svenskarna Thomas Larsson, Eric Boijfeldt, Mic Michaeli, John Levén och Hempo Hilldén. På en av låtarna sjunger dessutom Meja.

Efter succéerna med de två första skivorna blev det givetvis turné runt USA för Audio Adrenaline. Under denna turné togs denna illegala (?) bootleg vid några konserter. Här kan vi höra några av de bästa låtarna tillsammans med mellansnack och allmän nojsighet. Ja, kort sagt: som en normal konsert ter sig för ett ungt, vilt, humoristiskt band. Kul, men inte så många gånger kan man säga...

Detta är skivan som har allt! Den förde mig in i den hårdare musiken - i detta fall med klara alternativeambitioner. Låten "Jesus Freak" är totalt oemotståndlig. Jag skulle vilja klassa den som världens genom tiderna bästa låt faktiskt! Övriga skivan håller mycket hög klass, med toppar som "So Help Me God", "Colored People", "In The Light" och inte minst "Day By Day" (ursprungligen från musikalen "Godspell") med den innerliga bönen: "Day by day, day by day, oh dear Lord, three things I pray: to see Thee more clearly, to love Thee more dearly, to follow Thee more nearly, day by day". Det är bara att instämma i den bönen!

Gruppen, som består av frontfigurerna Gordon Kennedy och Jimmie Lee Sloas, spelar en Beatlespåverkad rockmusik. Tyvärr är skivan lite för anonym för att falla mig i smaken. Däremot finns det några låtar som är riktigt bra, t ex "In The Event", "Necessary Pain" och "I Wanna Know". Den sistnämnda har ett härligt gungande groove. Texterna är rätt hyfsade och tänkvärda.

Newsboys tar ett par steg framåt i och med den här skivan. Det är en höjdare, inget snack om saken, men tyvärr bara de första fem låtarna, sen blir det lite väl utslätat. Men betyget blir högt ändå eftersom de första låtarna är så väldigt bra. Humorn är i högsätet och texterna oerhört fyndiga. Låten "Breakfast" t ex handlar om att vi måste komma ihåg att "They don't serve breakfast in hell". Det är texter mest för kristna, uppmaningar att dölja budskapet ("God Is Not A Secret") utan sprida det vidare ("Take Me To Your Leader")

Jag måste säga att jag saknar den lekfullhet som fanns på gruppens två första skivor, därmed inte sagt att Bloom är dålig. De har gått framåt musikaliskt, men har samtidigt gått in i den mer traditionella rockmusiken. Bland mina favoritlåtar finns "Never Gonna Be As Big As Jesus", "Walk On Water" och den suveräna versionen av Dan Hartmans "Free Ride"

Detta är en utmärkt skiva för er som gillar fusion. Det är en samling av amerikanska studiomusiker som framför en musikaliskt helgjuten platta. Bland musikerna kan nämnas de inte helt okända Michael Omartian och Dann Huff. Det här är en skiva som man kan lyssna på länge och hela tiden upptäcka nya finesser och djup. Står högt på min favvo-lista!

Gruppen med ett av de svåraste gruppnamnen blandar (!) verkligen sin uppställning. Det är medlemmar från Sverige, Holland och USA. Musiken däremot är ganska homogen. Det läggs ut en sorts ljudmatta och sen smyckas detta ut av de två sångarna, Stef Loy och Sooi Groeneveld van der Laan. The Miscellaneous är otroligt fängslande live, men så här på skiva kan jag ibland tycka att de blir lite väl anonyma. Däremot kan man finna pärlor bland låtarna, inte minst i "Gray Matters" och "Miracle".

Gruppen levererar en tät, bullrig och varierande alternativrock - precis som det ska vara. Det är distade gitarrer och eggande musikaliska utflykter. Jag tycker verkligen om deras stil och kanske främst sången som är suverän, både melodimässigt och sångarrangemang. Texten till titellåten har en intressant vinkling: "Shine a light and they will see. Be a hook and set them free. Cuz it's true that we're all soulbait". Bland andra låtar som fastnar finns "That Was Then", "Love", "Me Myself and I" och "Brightside". Det är ös och det är bra!!

Många säger att eurodiscon är död. Jag är väl inte helt övertygad, särskilt inte efter att ha hört den svenska gruppen DJC (Disciples of Jesus Christ). De har tagit det klassiska hit-konceptet med loopar och catchiga refränger blandat med en mycket kompetent rap. Tyvärr är skivan alltför lik andra i genren för att riktigt fånga mitt hjärta... men det är omöjligt att sitta still! Det spritter av glädje. Bland många bra låtar måste jag lyfta fram gruppens version av klassikern "Operator".

Svenska Marianne Andersson har gjort en souldoftande CD under artistnamnet ”Talitha”, vilket betyder ”liten tjänarinna”. Skivan är präglad av en innerlig kärlek till Gud inramat av en ovanligt fräsch musik. Det är blandat lite laidback och lite dansant. En riktigt bra skiva. Bland topparna märks låtarna "Eternal Pleasure" som handlar om närheten till Gud ger en människa frid i själen. Vidare kan nämnas "Because You Love Me" och "My God".

Småländska Angel Delight spelar en rätt avskalad rock. Det är klart annorlunda med ackustisk känsla och stark stämsång. Låtarna tar avstamp i den kristna tron och behandlar olika delar av livet, t ex kärleken i "Red Hot Chili Red" och "Maria". Tyvärr blir jag lite trött i längden av den här typen av musik och framför allt: Den berör mig inte, trots att det finns viss finess och charm. Det finns dock ett undantag: låten "Mercyland" som handlar om att när vi misslyckas i livet pga själviskhet och högmod kan vi höra en röst som ber oss att följa med till Barmhärtighetens land.

Här har Audio Adrenaline tagit ett steg framåt i utvecklingen. De udda inslagen finns kvar, men hela skivan känns mer helgjuten. Flera av låtarna är höjdare, med "Chevette" och "Some Kind of Zombie" som toppar. Titellåten handlar om hur vi är döda för synden. Ett plus till det fräscha häftet med texter och bilder.

Så roligt det känns med kristen pop på svenska!! Helt plötsligt förstår man ju allt. Budskapet är stabilt och rakt. Bland mina favoriter finns "Jag ska aldrig lämna dig", "Står på berget", "Meningen med livet" och "Någon annan gång, någon annanstans" som är en hoppfull sång skriven till deras avlidne kompis. En låt man faktiskt kan känna igen är Sha-Booms gamla "Only love" som med lite ny text handlar om "Kärleken". Skivan avslutas med en bra version av Walk On Waters "Så länge jag lever". En helgjuten skiva som andas en äkta andlighet och äkta försök att nå ut till dagens människor.

Den här skivan tycker jag mycket om. Det är tung musik bitvis, rejält distade gitarrer på många av låtarna, men det är samtidigt mycket välproducerat. Detta är bra, åtminstone i detta fall, eftersom sången kommer i förgrunden med texterna, stämsången och melodierna. Alla dessa är av yppersta kvalitet. Många riktigt bra låtar: "The Way I Am", "Plastic", "Masquerade" och "Carousel" tillhör mina favoriter. Den sistnämnda handlar exempelvis om den karusell vi kan befinna oss i när vi ber om förlåtelse för nån synd, vi lämnar det bakom oss, men snart kommer vi tillbaka igen i samma eller liknande situationer och känner igen oss. Vi behöver hjälp för att ta oss ur syndens karusell.

Liveskivor brukar vara lite tråkiga och tradiga tycker jag, men här kommer det lysande undantaget. Det är ett enormt röj och samtidigt bra ljud. Det är mest låtar från "Jesus Freak"-skivan, men även några tyngre varianter av äldre låtar t ex "Jesus Is Just Alright", samt ett par covers som R.E.M.:s "It's The End of The World As We Know It". Ska man ha en enda liveskiva ska man köpa den här!

Attention är ett av de största hoppen inom det svenska kristna musiklivet. Detta är deras debutskiva och den bådar mycket gott inför framtiden. Bästa låten är utan tvekan "Jesus Revolution" som handlar om att vi behöver en revolution, en ny start och att den börjar i hjärtat. Den är medryckande och har lite allsångskänsla. Andra höjdare är "Puzzle" och "I'm Alright". Sångaren Robert Johansson påminner för övrigt ibland om Ulf Lundell, lite skrapig, onyanserad och släpig. Det är absolut inget negativt i sig, men lite kul kuriosa. Stilen i musiken ligger inte heller så långt från The Creeps i vissa låtar. Ett extra plus även för orgelspelet som verkligen lyfter låtarna, inte minst i ett härligt solo i "Puzzle".

Två år efter succén med Take Me To Your Leader kommer uppföljaren. En av de två huvudsångarna, John James, har lämnat gruppen, liksom producenten och låtskrivaren Steve Taylor. Trots detta funkar bra ändå. Lekfullheten, finurligheten och glädjen finns kvar, liksom de härliga melodierna. Jag upplever att det är fler låtar som håller på denna, med "WooHoo", "Entertaining Angels" och titellåten som klara toppar. Fiolerrna i inledningen av "Entertaining Angels" är ett läckert inslag.

B.I.G. deltog även 1998 i den svenska melodifestivalen. De framförde höjdaren och publikfavoriten "Ingen annan väg". Detta är orsaken till att de ger ut denna skiva som i princip är samma som förra året. Lite tråkigt tycker jag förstås, men... Om man ska välja nån av dessa två skivor föreslår jag denna, eftersom nämnda låt och "Drömvärld" finns med. Men... vänta nu... Det innebär att då missar man "Du är allt" och gruppens version av "Så länge jag lever" som är bortplockade... Bästa valet är nog ändå att köpa båda två!

Oj, vilken härlig platta! Det är musik av högsta kvalitet. Det är texter med glimten i ögat, för ingen kan väl sjunga följande på fullt allvar: "We're the ones. We're the popular Americans. Oooh yeah, back on the scene. Having fun. We're the popular Americans.Oooh yeah, bet you wish you were me..." Hursomhelst är det välproducerat och ibland snudd på symfoniskt vackert, t ex i "If We Were Lovers". Andra höjdare är nyss citerade "Popular Americans", "Worldwide Socialites Unite" och "International Anthem".

Det är inte lätt att följa upp succéer, det kan säkert dc Talk intyga. Men gruppen gör här ett fullgott försök, även om den inte når upp till samma klass som "Jesus Freak" (men vem kan det?). Låtarna på skivan är för första gången skriven av alla tre medlemmarna tillsammans. Det kanske gör att den på ett sätt känns spretigare, även om det bygger på ett helhetskoncept med dagens intresse för det övernaturliga som tema. Det finns några väldigt bra låtar, t ex "The Truth", "Supernatural", "It's Killing Me", "Since I Met You" och "Into Jesus", men helheten blir aningen tråkigare än föregångaren

Visst funkar B.I.G. även på engelska! Jag tycker verkligen om deras svenska texter och att översätta dem är inte alldeles lätt, men de lyckas riktigt bra. Gruppen vill ju gärna utomlands också och är detta nödvändigt. Själva låtmaterialet är ju så bra att det vore synd att bara lägga dem på hög. Förutom de kända svenska förlagorna finns även en ny låt i "For Real": Man kan inte påstå att Peo Tyrén" är världens bästa textskrivare, men han får med det väsentliga: "I'm not ashamed of the gospel. It's the power of salvation for everyone who believes in Jesus Christ. For real, I wanna be for real,. Fulfil my part of the deal. If you wanna know how it feels, I'm telling you God is for real. Jesus is the real deal".

Anointed levererar en ordinär r'n'b. Inledande "Revive Us" är bland det bästa i genren med lite oemotståndligt gospelstuk. Det går inte att sitta stilla. Tyvärr kommer inget annat upp i riktigt samma klass, även om det inte är dåligt. Det handlar om välproducerad stämsång som kan bli aningen tråkigt i längden. Men ingen tvekan om att de kan sjunga. "Godspot", "Love By Grace" och "Anything Is Possible" hör till de bättre låtarna, men som sagt: inget kommer upp till "Revive Us" - den ensam lyfter betyget ett snäpp. Ett minus är det svårlästa texthäftet.

Ett antal svenska artister har spelat in sina versioner av Frälsningsarméns mest önskade sånger. Detta är en mycket behjärtansvärd skiva i och med att varenda krona går till Frälsningsarméns soppkök. Varje skiva ger således 16 måltider. Själva innehållet i skivan är däremot under all kritik. Sånginsatserna är skrala på många håll och det tänder aldrig till. Ingen vågar ta ut svängarna förutom Stonefunkers. Deras version av "Ovan där" är mycket bra! Men köp skivan ändå för de hemlösas skull.

Black Ingvars lyckas med det som Frälsningsarmén misslyckas med, nämligen att göra intressanta versioner av gamla godingar. Det är roligt att höra på dem. Man blir glad av att känna igen klassiska rockriff blandas in i den kyrkliga sångskatten. Bäst är "Ovan där" där man bl a kan höra inslag från "Fight For Your Right", "Heaven's On Fire" och "Barbie Girl". Andra höjdare är det inledande gospelmedleyt med toner från Princelåten "Let's Go Crazy" och appell av Runar Sögaard. Det är till och med snudd på högsta betyg, men skivan tappar lite fart på slutet.

The Channelsurfers spelar en lätt funkig rapprock. De har höga intentioner med skivan, det hörs, men jag tycker inte det räcker med bra idéer när de stannar halvvägs. Det är lite som den mosaik som pryder texthäftet - det är små bitar som inte riktigt passar ihop. Helheten ser man förhoppningsvis om man backar och betraktar helheten. Möjligtvis är det just vad jag skulle behöva göra för att se meningen, men samtidigt känns det inte så inspirerarande att göra det. Det finns så många andra band som gör det här bättre. Det hindrar inte från att det är läckra riff, hyfsade låtar ibland och annorlunda vinklingar på texterna.

Äntligen en skiva med nytt material från en av mina favoriter. Frågan är om "pure pop" kan bli bättre? Det är mycket bra. De har haft hjälp av Ian Eskelin från All Star United på några av låtarna. Likheterna med nämnda grupp finns, eftersom de ligger i ungefär samma musikfåra. Texterna är trosvissa och bra. En nackdel med skivan är att man ibland kan tänka "var har jag hört detta förut?". Detta hindrar dock inte från högsta betyg. Bland mina favoriter finns "I Don't Mind", "Addicted", "Do It Again", "Now That I've Found You" och "It's Alright"... ja, jag kunde räkna upp resten också.

Sonicflood är en av mångas favoriter med sin rykande lovsångsrock. De uttrycker sin kärlek till Gud genom sin sång och musik. Det är bett i gitarrerna och i stämmorna och det känns att texterna kommer från hjärtat. I en av de bästa låtarna, "Holy One", är texten så här: "I could never quite express the beauty of your holiness. You're the Holy One. I could never quite define the way you've changed this heart of mine. You're the Holy One". Bland övriga låtar kan nämnas "I Have Come To Worship You", "I Want To Know You" och en längtan efter helighet i "Holyness". Kevin Max från dc Talk gästar för övrigt på "Something About That Name".

Audio Adrenaline fortsätter på den inslagna vägen. "Underdog" är inte lika experimentell som "Some Kind of Zombie", men har flera starka låtar, t ex "Get Down", titellåten och småläckra "Jesus Movement". Bäst är kanske inledande "Migthy Good Leader" som har vissa influenser från Offspring. Nämnas bör också rockabillylåten DC-10 med texten: "Do you know where you gonna go - straight to heaven or down the hole?". Gruppen har aldrig väjt för de raka frågorna.

Code of Ethics har lämnat de distade gitarrerna från förra skivan och gett sig in på en rykande fräsch dansmusik. Det handlar däremot inte bara om det vanliga "n-ch-n-ch-n-ch-n-ch" om ni förstår vad jag menar. Det svänger enormt och är gjort med mycket finess. Melodierna och sången framträder ovanligt bra för att vara den här typen av techno-dancemusik. Det gör att man kan uppfatta lovsångstexterna riktigt bra. Refrängen till inledande "Hallelujah 2000" är så att säga gruppens programförklaring: "Hallelujah to the King. Drum machines are rumbling and though we like it loud we'll always be a Jesus crowd. Hallelujah to the Father, every sister every brother, lift your spirit to latest hallelujah sound".

Svenska Attention fortsätter på den inslagna vägen (månne är det Mercy Street). De gör en stabil insats med sin rykande poprock, men jag tycker nog att första skivan ändå är strået vassare.Kanske är denna skiva lite mer varierad, på gott och ont. Texterna är dock lika bra fortfarande - ovanligt bra för att vara gjorda av svenskar. Som exempel kan nämnas "Days" som handlar om vad vi gör av vårt liv. Vidare handlar "Me" om att vi inte kan vara nån annan än oss själva. Av de övriga låtarna vill jag särskilt nämna titellåten och "I Forgive". Sammanfattningsvis är det ingen tvekan om att Attention har en stor uppgift både här hemma och ute på kontinenten.

Newsboys goes disco! En klart annorlunda skiva. Man vet tydligen aldrig riktigt vilken väg gruppen ska ta. Nu är det discoinfluenser som gäller, särskilt på titellåten - en låt som handlar om glädjen när man får möta och uppfyllas av kärleken och friheten. Skivan inleds med den vackra "Beautiful Sound" - en låt som rent musikaliskt borde ligga högt på alla listor. Den handlar om att det självklart blir en vacker sång när när man återupptäcker vem Gud är. En mycket skön och glädjerik skiva. Ett extra plus till skivomslaget.

Zarc Porter och Mark Pennells från World Wide Message Tribe har skrivit låtarna och producerat detta tjejband. De har ibland jämförts med Spice Girls, kanske det stämmer. Hursomhelst ligger de väldigt rätt som ett alternativ med sin lättviktspop. Titellåten är väldigt bra, liksom ""Do You Believe In Love". En annan höjdare är deras version av Steve Winwoods 80-talsklassiker "Higher Love". Den håller även idag.

Systrarna Tina och Erica Atkins levererar modern rhythm 'n blues av absolut högsta klass. Låten "Shackles (Praise You)" har visats flitigt på MTV och ZTV. En skön video och skön stil överhuvudtaget. Det är precis den här typen av kristna artister som behöver komma ut i det vanliga musikflödet. Det är fräsch och glad musik, den andas livet i Gud. De uttrycker sin tacksamhet till Gud i "Thankful". De väjer inte för budskapet. Ett extra plus för att de själva står bakom i stort sett alla låtar. Välsigna dem Herre i framtiden!