|
Andaktsrummet:
|
[Tillbaka till postillans huvudsida] Påskdagen Jag tänkte få inleda min predikan med en berättelse som jag vet att jag har berättat för några år sen. En del kommer att känna igen den, men den tål att upprepas. (Man skulle kunna kalla den för en utdragen stamning) Den handlar om Olof. Han var inte speciellt närvarande när det var Söndagsskola. Okej, han var där, men han hade stora problem med koncentrationen. Hans söndagsskolfröken, Margareta, hade sen länge resignerat och ägnade sin uppmärksamhet åt de andra barnen i stället. Det hade varit Palmsöndag och hon hade skickat hem ett tomt påskägg i plast med barnen med uppdraget att fylla det med nånting som hade med påskens händelser att göra. De skulle sen redovisa det hela vid påskdagens samling. Margareta förväntade sig verkligen inte att Olof skulle ta med sig nånting, eftersom han aldrig lyssnade på vad hon sa. Nästa söndag kom barnen tillbaka med sina påskägg. Stina hade en vacker vårblomma i sitt ägg. Erik hade ett litet kors i sitt och Robert hade en vacker plastfjäril i sitt påskägg. Fröken var överlycklig och gav små uppmuntrande kommentarer om vart och ett av de små sakerna och dess anknytning till påsken. Margareta skulle just fortsätta att berätta om påskens händelser, när Olof plockade fram sitt ägg. Hon blev förvånad över att han ens hade kommit ihåg att ta det med sig, men precis som hon hade misstänkt var det tomt. Hon hade lovordat de övriga barnen för deras tankar och fantasi, men sa inte ett ord om Olofs tomma ägg. Han blev ledsen och undrade: "Varför säger du ingenting om mitt ägg"? "Ja, men Olof, du har ju ingenting i ägget. Det finns ingenting som påminner oss om påsken. Det finns ingenting att säga." "Jaså", svarade Olof, "men… det är ju tomt, precis som Jesu grav". I sin enkelhet är den här berättelsen genialisk. Graven är tom, eftersom Jesus är uppstånden och lever. Tomhet har annars en mycket negativ klang för oss. Många människor upplever en tomhet inombords och försöker fylla det med nånting. Oftast misslyckas det, åtminstone i långa loppet. Det finns inte mycket som kan fylla upp det inre tomrummet. Och alla dessa löften. Hela världen är full av tomma löften. Men Gud är annorlunda. I stället för löften som är fulla av tomhet, så möter han oss denna påskdag med en tomhet som är full av löften. Jag tänker på tre saker: Det tomma korset, den tomma graven och den tomma linnesvepningen. Att dessa saker är tomma intygar att löftena är sanna. Varken korset, graven eller linnesvepningen kunde hålla kvar Jesus – och därför kan vi vara säkra på att Guds löften är fyllda med ett underbart innehåll för oss och våra liv. 1. Det tomma korset
Som Paulus skriver i Romarbrevet: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.” (Rom 3:23-25a) Det står i Kolosserbrevet: ”Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” (Kol 1:19-20) Det tomma korset må vara tomt, men det är fullt med löften om syndernas förlåtelse. 2. Den tomma graven Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26a). Detta får vi del av i vårt dop: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han” (Rom 6:4-5). Den tomma graven må vara tom, men det är fullt med löften om evigt liv. 3. Den tomma linnesvepningen
Deras liv blev förvandlade av detta möte och samma möjlighet har du och jag. Vi har möjlighet att leva i en personlig och nära gemenskap med den Uppståndne och levande Herren. Paulus skriver: ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre.” (1 Kor 1:9). Detta är alltså vår kallelse: gemenskap med den Uppståndne! Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand.” (Joh 10:27-28) Jesus överger oss aldrig. Han går vid vår sida, leder oss och bär oss när det är som jobbigast. Det är i gemenskapen med Jesus, den Uppståndne och levande Herren, som livet förvandlas till allt som det var tänkt att vara från början. Den tomma linnesvepningen må vara tom, men den är full med löften om den nära gemenskapen med den Uppståndne och levande Jesus Kristus. Tänk att tomheten kunde ha så stort innehåll!
|
