Vardagsrummet:

U t s ä n d   l i k a   m e d   u t b r ä n d ?

Jag blev under hösten 1999 ombedd att skriva en artikel om min utbrändhet till Luleå stiftsbok "Från bygd och vildmark". Här nedan kan du läsa om mina personliga upplevelser av den händelse som drabbade mig 1998. Även om jag idag har detta bakom mig så känner jag ibland av symptomen. En läkare uttryckte det ungefär så här: "Man kan visst bli frisk från utbrändhet, men man kommer alltid att vara allergisk för stress". Det tycker jag stämmer väldigt bra.

Det är så märkligt. Jag, som alltid varit full av bubblande livsglädje och inte minst inför min tjänst som präst, blev successivt en annan människa. Till slut låg jag där, bokstavligen, och grät för att jag inte orkade mer. Det hjälpte inte att andra hade varnat mig i flera år. Det hjälpte inte att jag känt tendenserna under lång tid. Det hjälpte inte att försöka dra ner på arbetstakten. Det var för sent. Karusellen snurrade snabbare och snabbare och jag hade ingen chans att stanna förrän jag kastades av - brutalt.

Utbrändhet verkar bli den stora folksjukdomen i vårt land, om den inte redan är det. Vi hör ständiga rapporter från olika håll, skolan, sjukvården och ibland kanske till och med kyrkan, även om vi har en tendens att sopa mycket under mattan. Vi hör rapporterna, registrerar det, men tänker: "Det händer andra, men inte mig".

Det hände mig vårvintern 1998.

En ung man med höga ambitioner
Min mor som väl känner mig bäst sa att jag inte hade varit mig lik på flera år. Det var också hon som var den första som varnade mig för det hon såg. Det gjorde hon redan 1994. Jag hade viftat bort det, även om jag nånstans ändå var medveten om att hon hade rätt. Jag fortsatte att vifta bort det varje gång nån förde det på tal. Jag visste att jag jobbade för mycket. Jag visste att jag inte hade förmågan att säga nej. Jag visste att jag nästan ville för mycket med mitt kall. Jag såg behoven i församlingen och i samhället, både bland unga och gamla, men jag såg inte mina egna begränsningar och mina egna behov av vila, rekreation och meningsfull fritid. Jag var en ung man med höga ambitioner, men hade ingen egen familj som kunde bromsa mig.

Det sägs att "ingen kan bränna ut sig som inte brinner", och jag tror det stämmer. Självklart kan jag nöja mig med att vara en medelmåtta. Självklart kan jag nöja mig med att göra halvdana predikningar och halvhjärtade hembesök. Självklart kan jag nöja mig med att bara göra mina timmar och sen gå hem och dra ur telefonjacket.

Jag kan gömma mig bakom arbetstidsavtal och annat - vilket i vissa fall kan vara gott - men det är ändå först i mötet med människor i olika sammanhang som jag kan fullgöra mitt uppdrag att föra ut det glada budskapet till människor och som en Herrens tjänare kan och vill jag inte vara ljummen.

Kallelsen
När jag upplevde kallelsen till präst ifrågasatte jag Guds vilja till en början. Jag undrade hur jag skulle kunna vara en Ordets förkunnare när jag stammar, men Guds kallelse var så stark och tydlig att jag inte behövde tveka, varken då eller senare. Jag förstod att Guds kraft är allt jag behöver - det andra kommer att ordna sig. Och det har det verkligen gjort. Även om jag fortfarande stammar så är det inte längre ett problem.

En annan sak som jag rätt snart fick klart för mig var att jag inte är kallad till att vara en vanlig, trött präst utan vilja och visioner, för det finns det redan alltför många av. Nej, om Gud verkligen har kallat mig så har Han också en speciell vilja med mitt liv. Den här insikten har alltid varit en styrka för mig och en drivkraft att kämpa vidare. Samtidigt kan det givetvis vara en fallgrop.

Underbart vara präst
Jag prästvigdes på pingstdagen 1992 och kom efter ett halvår i Piteå Landsförsamling till Malå. Jag kände direkt att här hörde jag hemma. Det var lätt att få kontakt med människor och jag kände att folk, både inom kyrkan och utanför, var glada för att jag var här. Men på ett litet ställe som Malå är det också lätt att bara bli "prästen". Även om jag förstår att folk tycker om mig för den jag är, så kan det vara svårt att skilja personen från yrkesidentiteten.

Hur som helst tog jag mig an uppgiften med glädje. Det var underbart att vara präst och jag kände verkligen att jag hade nåt att förmedla, kanske främst till unga människor. När jag kom hem på kvällarna var jag trött, men lycklig. Problemet var bara att jag så sällan såg nåt bestående resultat. Jag ville så mycket, men det är plågsamt att se hur ens älskade församling bara blir mindre ju äldre de aktiva blir och ju fler ungdomar som flyttar till andra orter.

Frågan man ofelbart ställer sig är ju: "Hur ser det ut om fem år?.” Det sliter hårt när visionerna krockar med verkligheten. Det här är nog en sorg som många kan känna. Den gudstjänstfirande församlingen är viktig, men vad gör vi med folket utanför? Det är kanske dags, för att förvränga Jesu liknelse en aning, att lämna det kvarvarande fåret i kyrkan för att leta reda på de nittionio bortsprungna? Det är ju så verkligheten ser ut på många ställen.

Kraven
Parallellt med detta kunde jag ofta känna önskemålen och kraven från samhället, församlingsborna och frikyrkorna. De ville också att nånting skulle hända, på olika delar av spelplanen, och jag ville fortfarande så mycket att jag försökte gå dem till mötes. Ofta kunde det bli kollisioner inom mig, för jag har alltid upplevt en slitning mellan vad vi som kyrka förväntas göra och det som vi är satta att göra, mellan det traditionella och det nyskapande.

Tiden och orken prioriteras fel och ofta kan vi inte göra nåt åt det. Kyrkan är som en supertanker som behöver en enorm vändradie. Jag ville så mycket, men plötsligt stod jag där och hade tappat bort mig själv. Alla förväntningar och krav slet i mig och jag ville bara gråta.

Symptomen
Helt omärkligt hade hela mitt sociala liv försvunnit. Jag hann aldrig hälsa på mina vänner - och orkade inte heller för den delen. Successivt försvann även mitt privatliv. Det enda jag orkade var att titta på TV eller sitta framför datorn. Denna förvandling accelererade och det var då som jag började känna de tydliga symptomen själv och förstod vad det handlade om. Bara tanken att förbereda en andakt gjorde mig spysjuk. Jag försökte minska ner mitt arbete, men det är sannerligen inte så lätt när kraven finns där. Jag sa ofta: "Nej, jag kan inte söka hjälp förrän jag gjort det och det... till veckan kan jag ta det lugnare". Till slut var även gudstjänsterna en plåga, både att förbereda och genomföra. Det som alltid varit min glädje.

Hela familjen, föräldrar och bror med familj, drabbades. De kände en maktlöshet och en rädsla för hur långt allt skulle gå. De kunde ingenting göra, eftersom de inte nådde fram till mig. Jag slöt mig inom mitt skal, men de bad och bad.

Depressionen
Ju längre tiden gick desto jobbigare blev det och jag visste att det inte kunde fortsätta så här. Jag sökte upp en läkare som bara kunde konstatera fakta: utbrändhet och depression som följd av det. När jag väl blev sjukskriven kändes det som en lättnad, men samtidigt var det då som det stora raset inträdde. Jag isolerade mig och klarade inte av att träffa människor. Läkaren skrev ut antidepressiv medicin som jag fick äta under ett halvår. Jag besökte även en psykolog vid några tillfällen för att prata.

Det här är ju nåt som är så tabubelagt i vårt samhälle. Vi tillåts inte vara svaga och bör inte söka hjälp, för då blir man stämplad. Det tycker jag är så fel, eftersom det här kan drabba vem som helst. Jag bestämde mig därför tidigt för att vara öppen med vad som hade hänt, främst för att avdramatisera det hela och för att kanske hjälpa andra i samma situation. De flesta människor drabbas under sitt liv av nån form av depression och varför ska det vara så tabubelagt och skamstämplat? Att äta medicin för nåt sånt här borde inte vara konstigare än att en som har problem med hjärtat äter hjärtmedicin, eller hur? Vi kan inte heller bara gå omkring och bära allt inom oss, utan vi måste våga prata med nån vi har förtroende för, vare sig det är en familjemedlem, en god vän, en psykolog eller en präst.

"Sven-Bertil är bara trött"
Det går inte att sticka huvudet i sanden som vissa av mina överordnade har gjort genom att ifrågasätta "om det verkligen finns en diagnos som heter utbrändhet", eller som en annan kyrkans ledare som inför andra hävdade att jag "bara var trött". Detta är ett svek som har smärtat mig djupt och som gör mig upprörd varje gång jag tänker på det. Såna uttalanden visar att kyrkans ledare måste få ordentlig undervisning om vad utbrändhet egentligen handlar om och hur man kan hjälpa de drabbade så att de inte bara sårar genom klumpiga uttalanden. Jag är inte den förste och absolut inte den siste som drabbat av detta och då krävs det att arbetsledaren vet vad det handlar om.

Vidare är jag övertygad om att vi inom kyrkan måste omprioritera vår verksamhet. Vi måste tänka igenom vad som är vårt uppdrag. Behovet är oändligt, men vad är viktigast? Vi måste lära oss lyssna till Guds röst och följa Hans ledning. Det krävs en öppenhet och flexibilitet för att inte fastna i de djupa hjulspåren. Budskapet är alltid detsamma, men formerna måste förändras och följa med sin tid. Det krävs mod och vilja, men om Gud lägger det på vårt hjärta kommer Han också att ge oss kraften att kunna genomföra det. Våga därför ta tillvara människors olika gåvor och visioner. Vi är ju skapade olika för att vi ska kunna komplettera varann. Uppmuntra varann och stöd varann!

Gud var närmast
Många kanske tänker: "Var fanns nu den Gud han tror på?" Det är väldigt skönt att kunna svara så här på den frågan: Det är Gud som har varit mig allra närmast under den svåra tiden. Han har inte övergivit mig, även om jag inte alltid orkat. Han har burit mig genom mörkret. Han har sånt stort tålamod och visar sån kärlek. Det gör mig så glad. Jag vet att tron på Jesus bär, att den går innanför och utanför allt annat, att den inte behöver rubbas av personliga problem.

Jag är också tacksam mot alla människor som bryr sig och som vill mig väl, först och främst mina närmaste. I detta sammanhang måste jag bara få nämna en rolig episod. Det var en tant som ringde och tipsade mig om en bok. Hon sa: "Den heter 'Nya bränn inte ut dig'. Det är en nyare upplaga. Den är kanske mer utarbetad".

Den långa vägen tillbaka
Vägen tillbaka har varit lång, mycket längre än vad jag trodde. Jag var sjukskriven från april fram till slutet av augusti. Sen fick jag förmånen att gå gospellinjen på Solviks Folkhögskola. Det var nåt som jag verkligen längtat efter att få göra och nu fick jag möjligheten. Året var väldigt bra, men trots att jag fick göra nåt helt annat tog det ända till påsk i år förrän jag började känna att jag var tillbaka. Då kunde jag känna hur kreativiteten och initiativförmågan kom tillbaka. Först då kunde jag våga hoppas på att kunna börja om att jobba och överhuvudtaget leva normalt.

Idag är jag tillbaka i Malå och känner den bubblande livsglädjen inom mig igen. Mycket har förändrats, inte minst på det personliga planet. Jag känner tillförsikt inför framtiden, både för egen del och för församlingen. Inom mig finns ändå en rädsla för att hamna i samma situation igen. Risken finns alltid, men jag tror och hoppas att jag har lärt mig att känna igen symptomen och då vågar stanna i ett tidigt skede. Livet är en gåva från Gud och det egna välbefinnandet är därför alltför värdefullt för att brännas upp.