Det känns verkligen som bara några månader sen vi klädde julgranen förra gången och ikväll är det dags igen. Men innan dess tänker jag, som brukligt är, skriva några personliga minnen från det år som ligger bakom oss. Tänk, det är det trettioförsta julbrevet i ordningen.
Jag önskar jag kunde skriva att det varit ett fantastiskt år, men jag brukar ju försöka hålla mig till sanningen, så då måste jag erkänna att det varit ett ”malignt mellanår”. I slutet av 2023 blev jag sjukskriven för utmattning och det har tyvärr präglat hela året. Det har varit fyllt av hjärndimma, trötthet, stress, oro, minnesproblematik, tappade ord och svårigheter att formulera mig och att överhuvudtaget få saker gjorda. Tack och lov inte hela tiden, men de korta arbetsdagarna har behövt avrundas med ordentlig vila, annars har det inte funkat.
Under hösten har jag fått förmånen att gå ”stressrehab” på sjukhuset. Det är ett mycket genomarbetat KBT-program som syftar till att hjälpa oss tillbaka till våra arbeten och våra liv på ett hållbart sätt. Bakom detta finns ett mycket kompentent team med psykologer, fysioterapeuter och läkare. Dessa gruppträffar har verkligen varit bra för mig och har hjälpt mig att steg för steg tillfriskna. Jag har visserligen en lång väg kvar, men det går åt rätt håll, även om det är två steg fram och ett steg bak. Sen oktober har jag jobbat 50% och ett par veckor in på nästa år förväntas jag vara uppe i 75%. Jag vet i dagsläget inte hur det ska funka, men allt vilar i Guds händer. Jag följer det goda råd som jag fått av en god vän som betytt mycket under detta år: ”Våga vila! Våga vänta!”
Som om inte detta vore nog. I slutet av januari drabbades jag av gallsten och fick åka ambulans till akuten och sen vidare till Lycksele för att operera bort en ”rutten gallblåsa” som den danske läkaren uttryckte det efteråt. Gallstenen visade sig vara en rejäl bamse i storleken av en valnöt. Operationen tog rätt lång tid, men allt gick bra till slut.
En annan av årets motgångar inträffade i mars månad. Som jag skrev i förra julbrevet hade jag börjat som sångare i ett kristet rockband. Det var otroligt roligt, kanske det roligaste jag gjort på många år, men tyvärr tyckte bandets grundare att jag inte räckte till, så till min stora sorg blev detta bara en parentes i livets minnesalbum.
Men nog om detta. Året har ju inte enbart gått i moll. I maj åkte jag och Ulrika till Stockholm några dagar. Vi turistade, promenerade i centrala stan och ute på Djurgården, gick på konsert, hälsade på Lars-Erik och Katarina i Spånga, samt Leif i Almunge. Alltid trevligt att träffa gamla vänner. Synd att ni alla vänner bor så utspridda och att livet så sällan erbjuder möjligheter att verkligen få sitta ner och prata väsentligheter. Men ni ska veta att jag tänker ofta på er alla.
I somras var vi en hel del i Granbergsträsk, förstås, vårt lilla paradis. Vi hann även med att fira ett par 50-åringar och 60-åringar. För första gången på flera år behövde vi inte måla nåt i Grämmers, så då påbörjade vi det hemmavid i stället. Det kommer att slutföras fram emot sommaren.
Underhåll eller underhållning? Jag föredrar det senare. I det sammanhanget måste jag nämna att jag är så glad att Elias fortsätter med sin elgitarr – eller elgitarrer, för det är flera. (Bl a en efterlängtad V-gitarr, som han fick på sin 18-årsdag i november). Han underhåller mig och många andra. Han var för tredje sommaren i rad på Music-Shuttle, ett musikläger utanför Härnösand. Deltagarna fick pröva på många olika musiktyper och tala om att Elias briljerade när det blev hans genre: metal.
Efter detta läger bildade Elias och några av de andra deltagarna ett band här i Umeå. Hittills har jag bara hört dem en gång när de var förband till High Coast Band. Jag längtar tills de får en egen konsert, för de är otroligt duktiga och ambitiösa. Jag är så glad att Elias får vara en självklar del i detta.
En annan sak som glatt mig i höst är att Ren har mått så mycket bättre och det visar sig t ex i att hen velat umgås lite mer än förr och visar ett större intresse för andra människor än tidigare. Varje ljusglimt och framsteg ger mig stor glädje.
Nu väntar julen och vi får fira Jesu födelse på det sätt vi önskar. En del i mitt firande är att lyssna till en färsk version av ”O helga natt” signerat Erik Grönvall, en av världens absolut bästa rocksångare. Han lyfter denna klassiker till nya höjder. Kolla in den på YouTube: [Oh Holy Night – Erik Grönvall]
Med dessa ord vill jag önska er alla en God och Fridfull Jul och ett välsignat Gott Nytt År.
Sven-Bertil