Oj då, det här blev inte som det var tänkt. Vi har passerat julhelgen och det är först nu jag får tillräckligt med lugn och ro så att jag kan vässa den digitala pennan och leverera en (jul)hälsning. Men samtidigt: Det är ju inte tidpunkten som är det allra viktigaste. Förutom hälsningen till mina vänner handlar det ju också om att skriva några rader och ge en liten årsrapport från familjehorisonten. Det är en tradition att förvalta, ty detta julbrev är ju det trettioandra i ordningen.
Året har präglats mycket av fjolårets utmattning. Minnet är inte detsamma. Inte orken heller, vilket denna försening vittnar om. Men jag är uppe på 100% i jobbet och det känns som att jag är tillbaka på spåret. Ulrika, däremot, har haft ett tufft år med utmattning även hon. Hon har dessutom hela hösten haft feber med dagliga toppar över 38 grader. Vad det ytterst sett beror på vet vi inte än. Ulrika har fått möjligheten att börja på stressrehab i vinter och det tror jag blir en bra hjälp för henne på sikt. Det blev i alla fall en bra hjälp för mig förra vintern.
För mig handlar det om att ”bruk hove”, dvs använda förståndet, så att det inte blir för mycket. Det är ju så lätt att ha för bråttom tillbaka, att vilja mer än jag orkar, så att jag glömmer något av det viktigaste vi har i livet: återhämtningen.
Och det intressanta är att när jag ser tillbaka på 2025 är det ju de här guldkornen jag minns bäst, dagarna när vi gjorde nåt annorlunda, nåt som bröt av mot vardagen, stunderna när Gud fick möjlighet att strössla välsignelser över oss i livets pauser, i kära möten och upplevelser.
En av dessa upplevelser var en resa till Rom som jag och Ulrika gjorde i maj månad. Vi följde med på en gruppresa anordnad av Exodusresor med Anders Sjöberg som vår eminente guide och kaplan. Det blev givetvis besök på de mest kända platserna, med historisk inblick och fördjupande teman. Det var en höjdare!
På bilden ser ni oss vid foten av Spanska trappan. Och, nej, vi badade inte i Fontana di Trevi.
En annan höjdpunkt var när semestern inleddes med att Malå Gospel firade sitt 30-årsjubileum med många kära möten med gamla och nya körmedlemmar, dito låtar och en avslutande konsert som – precis som det brukar vara – fyllde Malå kyrka och våra hjärtan. Semestern i övrigt spenderades mestadels i Granbergsträsk kryddat med ett antal gyllene dagar när vi dessutom fick träffa några av våra bästa vänner. Det är oslagbart. Inte ens Rom kommer i närheten. (Men det ena behöver inte utesluta det andra, förstås). Samtidigt tänker jag på alla andra vänner som jag har runt om i vårt land – och ute i världen – som jag inte träffat på många år. Jag hoppas verkligen att vi får möjlighet att mötas igen, att få tid med varann och får glädjas tillsammans.
När det gäller arbetet rullar det på med det vanliga. Jag har också under året kunnat börja om igen med mina tematiska Bibelsamtal från A till Ö. Det ger så mycket, både förberedelserna och samtalen med deltagare från hela landet. (Du är välkommen du med!). När jag en dag kommer att se tillbaka på mitt arbetsliv kommer detta troligtvis att vara det jag är mest glad över.
Men det är ju kvar några år till pensionen och jag har länge känt att jag behöver något som ger mig drivkraft inför ”de sista ljuva åren”. Jag tror jag funnit det! Sen i våras har det vuxit fram en längtan i mig efter att starta nån form av hemgrupp, bönegrupp, cellgrupp, eller vad vi nu ska kalla det, i församlingen. Som ett led i att bereda marken inför detta, har jag i höst börjat vara med regelbundet på ”Café Nyfiket” i Ålidhemskyrkan. Där har det blivit en del väldigt fina samtal och det är där jag känner att det börjar glöda igen inom mig: de här enkla mötena med folk jag möter, att få tillfälle att prata om livet och tron i all enkelhet. Jag tror vi behöver det, både du och jag. Vi får se vart detta leder, men det vilar hos Gud.
Ja, barnen då? Ja, barn och barn, förresten. Ren är 24 och Elias 19, så det är bara en tidsfråga innan båda är utflugna. Ren bor ju sen flera år i egen lägenhet på andra sidan stan. För hen har virkning blivit årets stora och nyfunna intresse. Jag är så fascinerad över det som Ren åstadkommer med sin virknål. Elias bor hemma och går sista året på gymnasiet. Musikintresset håller förstås i sig och hans elgitarrspelande når ständigt nya höjder. Tyvärr har hans band, Fortress, lagt ner (eller förhoppningsvis bara tagit en längre paus, men vi får väl se vad framtiden bär med sig). Utöver det är vi så glada över hans flickvän Lova. De är så fina tillsammans.
Jag tror det får räcka för i år. Nu väntar ledighet fram till 7 januari för både mig och Ulrika. Det är efterlängtat och välbehövligt. Normalt sett brukar jag avsluta julbreven med något tänkvärt inför julen, men så här i mellandagarna väljer jag i stället att rikta blicken mot det nya året när vi får ta emot och leva i Guds hoppfulla löfte ”Se, jag gör allting nytt” i våra hjärtan.
Gud välsigne er!
Sven-Bertil