Julbrev 2021

Årets julbrev, det tjugoåttonde i ordningen, kommer inspringande med andan i halsen, så här på kvällen innan julafton. Så är det när man är tidsoptimist. Men det kändes viktigare att vara med och städa, pynta och allt det där som hör till. Nu är skinkan i ugnen, så då blev det lite tid över.

Nåväl. Året har ju fortsatt i pandemins tecken. Vi har dock klarat oss bra och vi är vaccinerade. På så sätt är ju allt okej, men visst blir man påverkad av de perioder när det varit restriktioner under året. Det gör å andra sidan att glädjen blir så mycket större när man väl får träffa släkt och vänner.

Några ord om familjen:

Ren flyttade ju upp till Umeå förra sommaren och det känns väldigt bra. Hen bor i egen lägenhet med LSS-stöd och jag ser små tecken på att kunna ta större ansvar och framför allt en vilja att klara sig själv. Hen har nyligen fått beviljat aktivitetsersättning, vilket känns tryggt för pappahjärtat.

Elias hade förra året fått börja i ”Studiestugan” på skolan och det verkade så bra, men efter sportlovet har det inte alls fungerat. Han har bara varit på skolan ett par dagar sen dess. Tyvärr är hjälpen från skolan och BUP obefintlig, så jag vet inte hur det här ska gå. Förhoppningsvis kan han ta nya tag efter nyår, men visst är det uppförsbacke. Ett par ljusglimtar finns dock. Först och främst var Elias med på konfirmationsläger i somras och konfirmerade sig i slutet av augusti. Det var starkt gjort tycker jag. Sen har han ju fyllt femton och det enda han önskade sig var en elgitarr, förstärkare och diverse tillbehör. Så jag skramlade ihop en bra slant bland närmaste släkten och jag har inte sett honom så glad sen jag vet inte när. Så nu ekar det ofta av distad gitarr i huset och han har verkligen talang. Det låter så bra! Jag njuter.

Ulrika har i början av året blivit delägare i personalkooperativet Tegspedagogerna, där hon också jobbar på en av tre förskolor. Det är i och för sig samma ställe som tidigare, men delägarskapet känns roligt. Hon har jobbat på under året och har varit ovanligt fri från förkylningar, men från oktober har hon tagit igen det. För ett par år sen, när Ulrika fyllde 40, fick hon som present av mig att spela in några låtar. I våras blev det äntligen möjlighet att genomföra det och resultatet är riktigt bra. Vi är så tacksamma för den hjälp som hon fick av Gustaf Lundell, som ju också är pianist i vår gospelkör, Bless Is More.

Själv har jag haft ett annorlunda år. Mycket på jobbet har ju påverkats av pandemin, även om mycket har gått att göra digitalt, t ex Bibelsamtalsgruppen, som är min största glädje och inspiration. Jag har jobbat mycket hemma, men det är både och. Arbete och fritid flyter ihop på ett sätt som inte är riktigt bra för mig. Men nu under hösten har det vänt och jag har känt Guds närhet på ett tydligt sätt och vet att det går åt rätt håll. Och bara en sån sak som att vi under hösten har börjat ha gudstjänster igen i Ålidhemskyrkan, gör ju att jag ser ljust på framtiden.  

På det personliga planet har jag egentligen inte mått så bra fysiskt på några år och till slut tog jag tag i det hela och besökte en läkare i oktober. Denne kunde konstatera att jag har fått diabetes typ 2. Egentligen är jag inte förvånad, eftersom min pappa fick det i 60-årsåldern och att jag ju inte är direkt trådsmal. Det jag undrar mest över är hur länge jag haft det? Läkaren sa att med tre M: Mat, Medicin och Motion skulle det bli bättre. Sen sa han att många som går ner femton kilo kan bli av med sin diabetes. Det där triggade i gång mig och det har gått otroligt bra med hjälp av Viktväktarappen som både jag och Ulrika använder. Ja, icke att förglömma: min mamma har bett också och här visar sig Guds stora humor: Mamma bad att jag skulle kunna gå ner femton kilo till nästa jul, men Guds planer var annorlunda, så det blev redan till den här julen. I morse var det minus 15,1 kg. Och ända har jag inte kommit i gång med tredje M:et: motionen. Men det ska jag ta tag i nu i jul.

Semestern i somras handlade mestadels om att måla i Granbergsträsk. Det var vårt uthus (som inrymmer garage, förråd, snickarbod och ett par sovrum) som behövde skrapas, grundmålas och målas. Ett stort tack till Leif som kom och hjälpte oss några dagar! En intressant sak: det var ju jobbigt när man stod mitt i det hela, men det är de fina minnen som består när det väl är klart. Så även om det tog sin lilla tid, så blev det så bra.

En annan höjdpunkt för året var att pappa fyllde 80 år i augusti. Även om det var mitt i konfirmandlägret, så tog jag ledigt – lägerchefen (dvs jag) beviljade det utan protest – och vi åkte till Lycksele för att fira pappa. Åren går ju och man vet inte hur länge ens föräldrar lever, så det känns viktigt att ta sig tid för dem.

Nu står julen nästan bokstavligen och knackar på ytterdörren. Julklapparna måste slås in och julbrevskrivaren behöver några timmars sömn innan det blir ”levande julkrubba” i morgon förmiddag.

Som en liten julhälsning vill jag länka till en fin och rolig video från Southland Christ Church, där några barn berättar julevangeliet.

Christmas According to Kids – Southland Christian Church

Om du föredrar svenska länkar jag även till en liknande från Pingstkyrkan i Jönköping:

Julevangeliet enligt barnen

Med dessa ord vill jag önska dig en riktigt God och Fridfull Jul och ett välsignat Gott Nytt År.

Sven-Bertil

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.