Zoomgudstjänst från Ålidhemskyrkan
28 februari 2021
Tema: Den kämpande tron
1:a årgången
Text: Matt 15:21-28
Det finns en nattvardspsalm som börjar med orden ”Vi bär så många med oss i bön när vi går fram” (Sv Ps 399:1). Ja, jag är nog inte den ende som har någon eller några i familjen eller vänskapskretsen som plågas på olika sätt av kroppsliga och själsliga sjukdomar. Och vi ber och vi ber och vädjar att Gud ska befria våra vänner från plågorna. ”Herre, förbarma dig. Herre, hör min bön”.
Ibland kan vi nog känna det som i texten att Jesus bara är tyst. Ändå tror jag på bönens kraft och på Guds goda vilja att hjälpa oss och göra oss friska till kropp och själ även idag. Så jag fortsätter att be. Och det gör säkert ni också. Hoppfullt och trosvisst. Ändå blir inte alla friska. Det här hör till livets mest svåra frågor, tycker jag.
En annan sak i texten bekymrar mig också: Är Jesus rasist? Varför avvisar han kvinnan bara för att hon är av ett annat folkslag? Eller gör han det?
Vet ni, svaret på båda frågorna är att tiden ännu inte var inne. Det som Jesus säger stämmer så väl, att han inte hade ”blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk”, åtminstone inte i detta skede. Planen var att allt som Jesus sa och gjorde, skulle öppna folkets ögon och hjärtan så att de kunde ta emot honom som Messias. Sen är det en annan sak att de inte gjorde det. Men Jesu uppdrag var ju ännu större än detta, nämligen att öppna upp för hela världen, hela mänskligheten, alla folkslag – ja, öppna upp frälsningen, pärleporten, himlen och Guds famn, även för dig och mig.
Men just där och då var tiden inte inne.
Vi måste också komma ihåg att Jesus inte kom i första hand som läkare, utan som Frälsare. Ändå kunde inte Jesus hålla sig. Hans hjärta för den enskilda människan är bra mycket större än så. Det märker vi så många gånger i Bibelns berättelser. Den kanaaneiska kvinnan hade dessutom förstått att Jesus var Messias. Hon hade redan en tro på honom, så hon ger sig inte, utan fortsätter att vädja: ”Herre, hjälp mig” – och Jesus hjälper henne.
Men inte genast. Kanske testar han hennes tro, lite med glimten i ögat. Han måste ha sett hennes starka tro redan från början. Det brukade han göra. Han säger: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”, som om hedningarna, icke-judarna, var hundar. Jag tror att vi alla reagerar lite inför detta uttryck också, men det var så man allmänt såg på de som inte tillhörde det egna folket. Men kvinnan verkar inte höra det. Hon kanske såg ett leende hos Jesus och hörde att han faktiskt använde ett ord för små hundar eller valpar, såna som man bara vill ta upp i famnen och gosa med, ni vet.
Hursomhelst är kvinnan rapp i tanken och svarar direkt: ”Nej, herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord”. Och visst är det ju så, det vet vi ju alla, vi som haft hund. Det gäller att hålla i godsakerna ordentligt ibland.
För en stund sen sa jag att tiden inte var inne. Nej, det var den inte, inte där och då. Men här får den kanaaneiska kvinnan ändå en glimt av den tid som skulle komma, en försmak av den tid när hela världen skulle införlivas, omfattas och omfamnas av det nya förbundet, av frälsningen, av livet på andra sidan korset och den öppna och tomma graven.
Och vet ni: Det är den tiden vi lever i nu, här på jorden idag. Idag får vi alla ta del av godsakerna på bordet, inte bara nöja oss med brödsmulor. Nej, de kända orden gäller även oss: ”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet endast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.” (Ps 23:5-6). De orden gäller för dig och för mig och för alla som tillhör Jesus Kristus.
Ja, vi lever i den nya tiden, tillsammans med Jesus, han som fortfarande först och främst är Frälsaren, den som vill rädda oss alla, men som precis som i texten kan bryta igenom och ge oss en glimt av det som han har i beredskap för oss i himlen.
Det är fortfarande svårt att förstå och acceptera varför inte alla människor kan bli friska och befriade från sina plågor, men det får aldrig hindra oss från att be, aldrig hindra oss från att komma till Jesus med alla våra djupaste önskningar för oss själva och våra vänner. Nej, fortsätt att be. Glöm inte bort att Jesus uppmanar oss att göra det. Glöm inte bort alla löften. Glöm inte bort Jesu varma hjärta. Glöm inte bort att närheten till Jesus kommer att välsigna oss på många plan, även om det inte .
Vi kanske upplever det som i texten att Jesus bara är tyst och aldrig gör nåt, men vi måste nog ändå inse att tiden ännu inte är inne när alla människor blir befriade från alla de plågor och sjukdomar vi drabbas av här på jorden. Vi får del av frälsningen och bärs av det himmelska hoppet, men det är ännu inte tid för ett kollektivt helande till kropp, själ och ande. Inte nu, men den tiden kommer!
Men även om den tiden inte är inne, så får vi komma till Jesus med allt vi bär på. Vi får be och ropa och vädja om hälsa för oss själva och våra vänner – och ibland kommer vi att märka vi får en försmak av himmelriket, får en glimt av det som ska komma, om än så bara några smulor, när Jesus rör vid människor och gör dem friska.
Men det är bara en försmak.
Men en dag blir det som det står i slutet av Uppenbarelseboken: ”3Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” 5Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” (Upp 21:3-5a)
Åh, om vi bara anade hur mycket Jesus längtar efter den dagen, när tiden är ute och tiden är inne…